"Brandt-Olle" - Fader till syskonen Olsson
Det var en gång….
Året var 1892. Det var bistra tider i Sverige, folkmängden ökade tack vare att läkekonsten blev betydligt bättre. Man hade bättre hygien, man åt bättre och fred började råda i Europa. Vart skulle alla människor ta vägen? Bara den äldste ärvde gården av föräldrarna, de andra barnen fick klara sig bäst de kunde, alternativen var att emigrera eller söka sig till industrin. Men industrin växte inte lika snabbt som befolkningen. Amerika blev alltså räddningen för många i Europa under slutet av 1800 och början av 1900-talet. Bara från Sverige emigrerade ca 1 miljon till Amerika, där väntade stora, tomma slätter. Det lockades med gratis jord och åkermark och rykten om att finna guld stora som klippblock blev många och överdrivna.
Det var bara ca 200 000 som återvände….
Man vill på senare dagar påstå att Sverige "tappade" då sin bästa och mest kreativa arbetare.

Vid den tiden bodde Olof och Cecilia med sin 7 barn på en gård på Näset i Forsa.
Olof som blivit 18 år hade bestämt sig för att söka lyckan i fjärran land, Amerika var målet.
Per som var 20 år och äldst, blev hemma för att så småningom ta hand om gården.
Då var Lars 17 år, Erik 15 år, Märta 12 år, Magdalena 9 år och Anders bara 6 år.

Olof anlände till Jonas Johnsons gård 1892, nära Elbow Lake i Evansville, Minnesota.
Just detta år emigrerade 45 504 st från Sverige till Amerika. På Internet fann jag 3 st
Olof Olsson på passagerarlistorna över de som ankom New York detta år.

Året därpå 1893 anländer även brodern Lars men återvänder till hemmet i Forsa 4 år senare, 1897. Han var en riktig kraftkarl och av kärnfriskt virke. Nästan varje vinter låg han i skogen och körde (även när han passerade 80 år fanns inte viljan att dra sig tillbaka från åker och äng.) Han gifter sig med Anna 1899 och övertar samtidigt sin makas föräldragård på Näset.
Barnbarnen Märta och Astrid berättar från Lars äventyr i Amerika, hur svenskarna titt som tätt blev besökta av Indianer. För att de skulle vara lugna och snälla skulle de ha sprit. En dag var Lars ensam ute på traktor långt hemifrån när han mötte en grupp indianer, ingen sprit fanns i traktorn...rädd för sitt liv gav han dem en flaska olja och flydde sedan hemåt i brådrasket !

Olof jobbade vidare på J Johnsons farm fram till dess att han gifte sig år 1900 med Maria Larson Olsson (född 11 nov 1882). Han köpte då sin blivande svärfars gård, nära Christina Lake Church (Melby) i närheten av Evansville, MN. Svärföräldrarna fick bo kvar där så länge de levde, de var musikaliska, sjöng och spelade ofta och gärna. Olof och Maria fick 6 barn .

1901 reste Erik, 24 år, till Amerika, detta år emigrerade endast 24 616 st. Han skrev dagbok och här följer hans reseberättelse:

”På året 1901 den 23 maj reste jag till America. Lämnade Näsviken den 23 kl half 10. Kom fram till Stockholm samma dag på kväll kl 10 efm. I Stockholm var jag i 3 dagar. Den 26 kom jag till Göteborg på efm.
Från Göteborg reste jag den 29 kl 1 efm. Ankom till Qvinston, England den 31 kl ½ 4. Resan över England tog 6 timmar, i Liverpol var vi runt 15 timmar. Avgick från Liverpol den 1 juni kl half 5 efm. Ankom till New York den 8 juni, avgick därifrån på kvällen kl 8 samma dag, då fick vi åka på tränet (tåget har vi gissat ut)
Anlände Evansville den 11 juni kl ½ 4 efm. Detta är min Amerikaresa / Erick Olson, Evansville

I hans dagbok står också att läsa, skrivet av hans brodern Olof:

”Väl några år har gått sen jag lämnade mitt hem, långt upp i Hälsingland vid Sveriges östra gräns. Hvad mark är endast skog, land med sjöar härs och tvärs. Men aldrig skall jag glömma, den arla morgonstunden. Den sista avskedstimma. I hemmets famn så huld. För ut i världen vida jag skulle mig bege, att där min lycka söka och världens storhet se. När jag då sista steget ur stugan skulle ta, af oro sorg och smärta, ett avsked tog af Far och Mor.
Som stod med sorgsen blick när näst det äldsta barnet från hemmet gick, som mer de tänkte aldrig få se. Till landet uti western. Min kosa blev nu satt, det litet hvar sig tänker, att samla hjordisk skatt. Men i de flesta fallen misslyckas och en hvar.Olycklig är den tanken, ty sällan stora rikedomar man ej fägna kan. Men lika väl jag tycker detta land är gott, fast ej de stora herrarna jag tåla kan så bra. Men uppe kullen uti nord jag aldrig kan det glömma. Ty där min vagga stod. Och arton år det flöto, af mina bästa år. Hur glad och nöjd jag lekte i sorglös ungdoms vår. / Skrivet den 15 juli 1901
Evansville i Minnesota. En dag som jag var ofärdig.”

På nästa uppslag står: ”Broder Olof död den 6 dec kl 4 på morgonen 1929 i en ålder av 56 år”

1909 återvände Erik till Näset, Forsa:

” Åtta år senare i Amerika. Min återresa till Sverige.
Den artonde maj år 1909 reste jag ifrån Evansville, som sagt en resa till old Sweden.
Kom till Myls först och där stannade jag en dag och var där i sällskap med N. Forsman.
Sedan fortsattes resan till Chicago i sällskap med några bekanta kamrater och flera vänner fick vi under resan. I Chicago stannade vi i blott två timmar, sedan fortsates resan igen för målet New york, kom till nämnda stad kl half 6 den 21 maj. Där blev vi intagen på hotel öfver natten och kl 8 påföljande morgon fick vi gå ombord på den store ångaren Carmania (ordet Maritana el Masitana är överstryket) och kl 20 min till 11 afgick båten ifrån New York.
Vi fick då afsked säga till det stora landet i väster.
Och nu befinner vi oss på den stora Oceanen och här blåser vinden frisk. Det blåser tämligen hårt de första två dygn. Vi har nu kommit till den 25 och idag är vädret utmärkt vackert.
Onsdag 26 är det lite regnigt men vädret är gott ändå ty det är ingen vind.
Maj 27 vi har äfven idag fint väder. Det är liksom dimma över sjön så båten går sakta men det varar blott några timmar.Maj 28 har idag också utmärkt fint väder med solsken och förlig vind.
Maj 29 har idag lika fint väder som igår. Kl 11 på kvällen kom vi fram till Qvinston och där stanna båten i omkring en timma sedan fortsattes färden igen.
Maj 30 söndagsmorgon, vädret utmärkt vackert och mycket båtar ser vi runt där vår stora båt ilar fram. Kom fram till Liverpol kl half 3 em afgick därifrån samma dag kl 5 med tåget över England, vilket tog oss i 4 timmar, namnet på järnvägen som vi åkte över England heter
Langashire Yorkshire railround. I Hull stanna vi blott omkring en timma så var vi åter ombord på ångaren Aristo för målet Göteborg, Sweden.
Maj 31 vädret mulet men på samma gång bra ty det är ingen vind, vi befinner oss nu oss på Nordsjöns böljor.
Juni 1 vi kom idag fram till göteborg kl 12 resan var mycket fin öfver hela nordsjön.
Juni 2 kl 7.20 på morgonen reser jag på tåget upp till stockholm ankom till kl 6 em. I Stockholm stanna jag i ett dygn.
Juni 3 reser jag till Ljusdal och där fick jag vänta i tre timmar på tåget som gick ner till Forsa station.
Juni 4 kom jag till Forsa, sedan vandrade jag landsvägen hem till mikje, där mina föräldrar lefver och där min barndomsvagga har stått. Detta är min förnämsta af min hemresa.
Erik Olson, juni 10 – 1909
Amerika – Sweden”

Väl hemma träffar han Elin och de gifter sig 24 dec 1910. Sonen Olof föds den 27 maj året därpå, han blev den jag kallade min farfar.

1910 reste Anders, 25 år gammal till USA och bodde tillsammans med Olofs familj fram till dess att han gifte sig med Clara. De flyttade då till en egen gård ganska nära Olof och hans familj. Anders antar namnet Andrew, han är en skojfrisk och positiv person. Inte en s k jordbrukare utan lever lite för dagen och tycker livet skall vara roligt. De får sonen Wallace, född 1923 + död 1992.
Anders hemlängtan var och förblev stor - hans dröm att återse barndomshemmet på Näset förblev bara en dröm. Han trodde heller inte att han skulle återvända till USA om den blev verklighet….Hans planer om att resa hem till Sverige efter att han sålt gården kunde inte heller infrias pga sin dåliga hälsa.
Ett stående utryck från honom var ”– Men kan du begripa”. Något som hans amerikanska ättlingar använder sig av fortfarande….

Olofs gård var stor och kyrkan erbjöds att hålla sina tjänster där. När man till slut byggde Christina Lakes kyrka var Olof och Andrew de som hade huvudansvaret för bygget.
Den 23 juli 1915 dör Maria (hon tar sitt eget liv och skjuter sig själv) då var deras yngsta dotter Linnea (Bevs mamma) bara 1 år gammal. Andrew hjälper sin ensamstående bror och dennes barn så gott han kan. Olof gifter sig en andra gång med xxxxx
Olof som sedan länge var en trogen medlem av kyrkan, jobbade många år på kyrkans kansli och tjänstgjorde även ”on the Kron School Board”.
29 nov 1929 kl 04.00 dör Olof I en ålder av 56 år. Tillsammans med sin fru ligger de nu begravda på Christina Lakes begravningsplats, ca 2 mil från deras gård.

Där ligger de flesta av Olofs släktingar. Kyrkogården är vacker och Olofs barnbarn Bev och hennes familj sköter om dess gravar.
Bröderna Olsson var väldigt långa, stiliga och trevliga män.
I alla fall var det något som Andrew alltid berättade för Bev och hennes syskon.
De älskade Andrew väldigt mycket, han var som en farfar för dem alla.
Olssons var också musikaliska, väldigt talangfulla inom snickerikonsten, de lagade klockor och jobbade hårt inom skogsbruket. Det erbjöds mycket jobb i skogarna runt Duluth vid den tiden.
***************************************************************************