Nu har vi varit hemma i drygt en månad - har insett att det är få förunnat att fått sett och upplevt en resa som vår. Tack vare vår amerikanska familj har vi nästan blivit behandlade som kungligheter - de förhandlade till sig allt från bättre bord, - priser, - rum, -standard och service.
Vi har sett saker som vi aldrig tänkt på, hittat till eller känt historian om varför.

Tusen tack till ALLA - till Håkan som charmade hela släktgrenen over there OCH naturligtvis till mamma och pappa som vi kan dela alla fina minnen med!

Den här resan syfte var att knyta kontakt med våra släktingar på andra sidan men kanske främst att se och få en liten inblick hur min pappas farfar och hans bröder levde sina liv i Amerika för hundra år sedan. Lite ledsamt att vi inte ägnade fler dagar på resans mål - Evansville.
Jag har också insett att världen är liten och mindre än man tror, det finns "forsa-saker" hemma hos var och varannan släkting där precis som vi har "amerikanska" grejjor som bröderna Olsson tog med sig hem. Världen "krymper" för varje generation, dels så utvecklar vi språket mellan varandra och även tekniken med hur vi transporterar oss fram och tillbaka .
Bla så står det att läsa i Eriks dagbok om sin hemresa tillbaka till Forsa, den tog totalt 17 dagar - för oss tog det ca 20 timmar (inklusive all väntan på flygplatser och tågstation)
Det är skillnad det!

Synd att vi inte gjorde den här resan tidigare, före -92 innan Anders dog. Men det är ju meningen med allt, så även detta.´
Ju fler veckor som passerar så hamnar ytterligare en resa till Minnesota längre och längre ner på prio-listan, det blir vardag här hemma också med allt som ska göras.
Men någongång far vi igen!